dot .

Tja, vad är det som händer? Det har jag nu också ägnat snart en vecka åt att fundera ut.

Jag tror att jag kan beskriva det så här.

Kommer ni ihåg er skoltid? Kanske var du en av de där tjejerna med en ständig bästis, men även om du var det tror jag att du vet hur det känns när bästisskapet försvann. Det gissar jag eftersom jag var en ständig sådan där ifyllnadsbästis. Jag ska inte sönderanalysera mobbing, utfrysning mm. Jag vill bara påminna om den känslan. Hur det känns när man utan förvarning inser att alla på ett givet kommande ger sig på en, fryser ut en eller liknande.

Den är inte så bra den känslan.

Jag gick de första åren hem och var ledsen och arg och frågade min mor varför. Hon lagade och reparerade så gott hon kunde. Fyllde på med hur bra jag var, vacker och duktig. Deras beteende säger ingenting om mig utan är bara en reflektion av deras dumhet, osäkerhet eller illvilja.

Sen blev man vuxen och upptäckte att vissa människor fortfarande beter sig likadant. Jag har haft många jobb och fungerat mer än väl bra socialt där. På alla utom ett. Dag ett visste jag redan att det gått fel. Nu i efterhand förstår jag att jag var dömd när jag kom in som kvinnlig anställd nummer 7. Det ojämna antalet gick tydligen inte att hantera. För vad annars hade jag kunnat hunnit göra innan lunch min första arbetsdag? Men då när jag arbetade där ägnade jag alldeles för mycket tid åt att funder över vad jag gjort och vad som egentligen var fel på mig. Det pågick 8-9 månader fram tills jag mycket lycklig tackade ja till ett jobberbjudande för att få komma ifrån situationen.

Sakta började jag läka ihop och inse att folk faktiskt tycker om mig, inte alla men en del.

Sen hände La Famiglia. Man får familjen på köpet med kärleken. Och det är väl som det alltid är. Några gillar man jättemycket och andra inte fullt så mycket. Men det spelar ju inte så stor roll, för när alla försöker göra sitt bästa av situationen fungerar det väl. Precis som man beter sig på ett jobb. Man älskar inte alla, men man hejar, pratar över kaffet och är artig.

Men tydligen inte i La Famiglia. Jag tyckte att det var lite tyst runt mig i julas men fäste ingen större vikt vid det. Det behöver ju inte vara omedelbar kärlek bland alla. Dessutom tänkte jag att det kan ju få ta lite tid, förhoppningsvis ska vi träffas många gånger och då kommer vi lära känna varandra och så småningom hitta gemensamma beröringspunkter.

Men jag hade fel. Jag förtjänar tydligen inte tid. Jag förtjänar tydligen inte artighet och respekt. Utan jag fick en fullfront attack inför min respektive, föräldrar och barnen. Jag hade kanske kunnat ta strid. Men för mig är det fortfarande viktigt att i möjligaste mån bete mig så som jag tycker att man ska. Jag svalde bet ihop. Försökte ruska av mig skit som slängdes på mig. Efter två kvällar fick det dock vara nog. Vill de ha en slaskhög får de leta någon annanstans.

Jag har haft panikångestattacker sedan dess. Det är otäckt otäckt att befinna sig mitt i en grupp och inse att alla tycker att det är ok att ge sig på en.

Jag har också varit arg och skrikit. Människor som behandlar andra på det sättet förtjänar inte mig.

Men det är ju så komplext. Jag älskar ju min M. Jag är ju dessutom lika förbannad å hans vägnar. Hur kan man göra så mot sin son/bror/svåger? Hur ondsint är inte det? Även om jag just nu älskar mina syskons respektive så är ju det beroende av att vi träffats under en lång tid och låtit det ta tid att lära känna varandra. För jag älskar mina syskon och deras lycka är viktig för mig.

Just nu står M och jag på en väldigt sårbar plats.

Hur gör man?

Jag känner mig mentalt nedsmulad till småbitar och behöver lagas, pysslas om och daltas med. Bilden av mig som något monster man har rätt att behandla hur som helst är svår att sudda ut. Vanligtvis ligger självkänslan runt hjärtat som ett vadderande skydd. Nu är det väldigt naket och sårbart.

Finns det en handbok i att laga ett trasigt ego? Ett diy-kit kanske?
Eller måste man stänga boken och börja om på en ny.

Jag är jättebra på flersteg. Inte någon ny idrottsgren utan att tänka i många fler steg.

Min hjärna har som olika strukturerade spår hela tiden, där jag sorterat och analyserat upp eventuellt kommande händelser och kan se dem framför mig. Det är jättebra i många fall. Man kategoriseras som intelligent (vilket inte alls är samma sak), logisk och strukturerad. Bra resultat i skolan, bra resultat på prov och man är bra på att jobba. Kan hålla i många trådar samtidigt och förutse saker som komma skall.

Det finns dock några små baksidor. Den delen av hjärnan vilar i princip aldrig. Den kan enbart dövas med alkohol och liknande. Det har egentligen aldrig varit ett problem, jag har lärt mig att hantera livet utan att behöva stänga av skallen.

Men det leder till en del frustrationer och oro.

Vi börjar med oron. Ett uteblivet svar på ett sms. Snabbt spinner minn hjärna upp en intrikat väv med förklaringar och händelser som kanha lett till det uteblivna svaret. Samt hur jag ska hantera dessa olika händelser. Som en processor som går i taket sätter den full fart.

Frustrationer när omvärlden inte hänger med. När jag snabbt sorterat upp alternativ och händelser, gått igenom allt så ligger de flesta fortfarande på steg ett i min tankeväv. Tålamord är jag dålig på, men jag måste verkligen lära mig att vänta in människor. Bara för att min skalle springer snabbt ibland så krävs det inte att alla andra håller mitt tempo. Socialt sett kan det bli väldigt frustrerande.

Vad händå då med det borttappade sms’et? Det var tråd ett som gällde den korta och enkla. Det hade helt enkelt glömts bort. De andra mer invecklade, dramatiska och jobbiga var det som tur var inte.

Du Kanske Var På Holmön – Säkert!

Din mamma kanske hörde av sig
Kanske en släkting som är sjuk, vem vet
Eller din telefon gick sönder
Du kanske tappade den i havet
Den kanske gled i vattnet
Kanske var på Holmö i helgen
Kanske glömde den i stugan
Spillde rödvin på displayen

Jag vet din kompis Karl
En sån klantig person
Han har hamn’ i problem
Fick hämta ut han på polisstation’
Kanske var du i en olycka
Borde jag redan köpa blommor tro
Undrar om du gillar garbera
Undrar om du hamnar i rullstol

Eller träffade du en tjej
När du var på biblioteket
Nån som är mycket bättre än mig
En sån som inte luktar nånting
Och tänkte du precis det
När ni gick sakta genom stan
Kanske gick ni och åt kinamat
Eller hade du dålig täckning
Just den dan

Så här har vi väl alla det. Man försöker hela tiden.

Man vill vara en bra kompis, försöker komma ihåg att ringa, maila, smsa. Men räcker inte riktigt till. Hör inte av sig tillräckligt ofta.

Familjen försöker man också träffa. Vara en duktig dotter, omtänksamt barnbarn, stöttande syster och en fabolous faster. Lyckas nästan, ibland.

Sen försöker man hålla sig frisk och pigg. Med intoleranser och allergier mot det allra jävla mesta är det fan ingen lek. När man inte lyckas så försöker man ändå. Det kanske är psykosomatiskt (som läkaren sa för tio år sedan när magen strejkade totalt, eller så är du bara för tjock).

Älskarinna, intressant flickvän, duktig student och bra på jobbet.

Är det så jäkla konstigt att jag tappar humöret och det rinner över ibland. Kanske orättvist, men kan inte omgivningen försöka lite också så att det inte känns som om jag ensam drar och sliter i allt?

Sade jag att jag känner mig tjock också? eller så är det psykosomatiskt det med.

När är man duktig då?

Nu har jag ju tvättat två maskiner, rensat post och oreda bland vårens alla papper, ordnat med leverans av beställda varor, pratat med exchefen, fyllt i vad jag tycker om invandrarformulär till några sociologer, gullat med sambon via sms, gjort i ordning någon slags hemma-arkiv-system för att undvika framtida kaos,lagat mat, ätit den, diskat.

Men ändå

det kliar i huvudet och känns inte tillräckligt

för det jag gör och uträttar väger ju sä jäkla lätt, inte värt så mycket

jävla hjärna, vem fan har programmerat den så här fel?

eller är det bara jag som tycker att det där med ursäkter är knepigt?

-Förlåt mig för att det blev så dumt. Jag menade inte att göra så, jag ville ju bara…

Någonstans där tar mitt korta tålamod slut. Förlåt och ursäkter är bra, jomenvisst. Men vad sjutton handlar det om egentligen?

Om man gjort något dumt och ogenomtänkt är det väl bara att säga det och sen visa att man förstått genom att inte göra om det.
Om man gjort något som man själv tycker är helt ok, men som man upptäckt att någon annas förfäras över, kläcka ur sig ett förlåt. Sen hoppas att allt är bra igen. Tills man trillar dit och gör samma sak igen. Som ett barn som blir ertappat med något, hasplar ur sig ett förlåt för att blidka föräldrarna och hoppas att allt ska vara glömt, till nästa gång.

Den senare typen är ju faktiskt helt värdelös. Den ursäkten blir bara tom och innehållslös.

I mitt liv är det mycket intressantare med vad man faktiskt gör och säger än vilka intentioner man har. Intentioner är bra, men de märks så sällan utåt.

Jag har multipla personligheter när det gäller en massa saker. Precis som alla andra. Efter gårdagens insikt om vilken trist och beige svensson jag är hyser jag inga som helst tvivel om att jag är speciell eller märkvärdig på något sätt.

När det gäller kärlek så har jag en stark, ömsint sida som är stabil och trygg. Där jag vet att jag är riktigt jäkla bra och klart att jag är värd att älskas. Den personligheten nojar inte när den andra hälften är ute på krogen med vännerna utan unnar min älskade allt och vet att vi har all tid i världen för varandra.
Min andra personlighet är krävande, söker bekräftelse och är helt enkelt ett stort känslomässigt svart hål. Den biten drar sig inte för svartsjukedramor, dra upp möten med gamla ex eller snoka igenom stackars respektives privata prylar. IblAnd går kasten däremellan ganska fort. Livet med mig är inte lätt någonstans.

Just nu brottas jag med två andra personligheter. Den ena vill inget hellre än att skaffa barn (näe, inte just nu inte ännu, men någon gång) Den andra skriker bara att det inte alls behövs, bristningsmärken, skumma tuttar och förslitningsskador och klipp. Dessutom blir man tjock och kan bli lämnad.

Eftersom jag tidigare försökt bli gravid i ett förhållande (och misslyckats) kryddas detta av en liten lätt ångest (parallellt med lättnad) över att valet förmodligen inte ens är mitt. Jag kan nog inte bli gravid, åtminstone inte lättvindigt.

Så när man nu går och väntar på mensen och känner efter efter minsta lilla ryggont eller tecken på begynnande magkramper snurrar det runt rejält i huvudet. Om jag är gravid är det både panik över tajmingen och alla graviditetsnojor som slår till. Samtidigt som något i mig skriker jippey över att jag kan bli gravid. Får jag mensen som jag ska så är det ju skönt, planer och jobb kan rulla på som vanligt. Samtidigt som en liten ledsenhet kryper runt där inne. Jag kommer nog inte någonsin kunna bli gravid.

Och egentligen så vet jag ju att jag inte är gravid, jag är bara mästare av de tomma nojorna. Det är bara det där lilla hoppet, som alltid överlever, som får mig att noja. Och skriva ett svamligt inlägg.

Varför skriver man? När jag har tvekat med mina bloggar och funderat över vilken nivå jag ska skriva på återkommer jag hela tiden till varför och hur.

När man läser ser man många olika typer av texter. Olika behov skymtas. Behov av att bli sedd och förstådd, någon kanske drömmer om den stora romanen. En annan är ute efter känslan av gemenskap, en del har information och kunskap att sprida. Eller bara försöka fånga känslan av att de finns.

Här finns inga berömdhetsambitioner. Inga stora kunskaper att dela med sig av. Jag är mest fylld av känslor. Känslor och min oförmåga att hantera dem. Försöker förstå och bringa ordning i mitt huvud. Framförallt är min bloggning ett bra sätt för mig att öva. Ronja Rövardotter öva. Jag är alltid rädd för att bli sedd, rädd för att de omkring mig ska vika undan och dra sig tillbaks från den jag verkligen är. Med min bloggning försöker jag vara sann. Sann, rak och ärlig mot mig själv.

Har periodvis gått tillbaks till helt anonym bloggning och även luftat den gamla pappersdagboken. Men det saknas något. Jag vet inte exakt vad som saknas, förmodligen den lilla extra kryddan av att någon faktiskt kan läsa. Den möjligheten gör att det krävs att jag är sann och ärlig. Det sätter den extra lilla pressen på mig, jag måste stå för det jag säger, även inför mig själv. Den bästa och billigaste terapin i hela världen, att ständigt tvingas konfonteras med sig själv.

pst Sen så underlättas det ju av att besöksstatistiken är behagligt låg och att man lätt drunknar i ett hav av en massa andra som puttrar på om sina liv.

pst igen Ärligt var det visst. Lite drömmer jag ju också om den stora romanen. När jag sitter i mitt hus med tio katter och har levt ett långt och händelserikt liv, då gäller det. Då tänker jag börja mitt andra liv med en författarkarriär i lagom stor skala så att jag får intervjuas på bokmässan och bli fotograferad med rynkig nuna och ögon som lyser av vishet. Då har jag kanske något att säga till andra, på riktigt.

som man inte alltid har järnkoll på, fast man borde vid den här vuxna åldern. Hur får man fatt i den?

Som singel sitter den stabilt och tryggt. Men när jag är så vansinnigt kär och vill att det ska vara besvarat darrar den till löjligt lätt.

En förflugen kommentar, gamla foton på ett ex, alldeles aldeles för lätt skakas min värld nuförtiden. Enda skillnaden mot mig i tonåren är väl att jag inte ger efter för darren på samma sätt som förr. Försöker räkna till tio, andas och sedan analysera mina känslor.

Bryter ner känslostormen i hårda fakta. Tittar på allt det som faktiskt görs och sägs och visar att han vill vara med mig och ingen annan, istället för att fastna på ett litet hjärnspöke som skriker något annat.

Liten undersökning bland vänner verkar ge att det är mest vi tjejer som skakas så allvarligt på det här sättet. Har vi fostrats mer till att bygga vår styrka och självsäkerhet på hur vi värderas av andra? Förmodligen.

99,9 % av min tid är jag glad över att jag är kvinna. Ser mina styrkor och tycker att det fungerar bra för mig. Men när jag rullar ihop mig i en liten boll som skriker “se mig, bekräfta mig!” är jag inte riktigt lika nöjd.

.... till något namn som mer lämpligt beskriver hur mycket den suger. eller så kallar vi den rätt och slätt för skitmånad.

precis när man euforiskt börjar förstå att den eftrelängtade magundersökningen verkligen är inbokad, jag då kommer min gamle vän ledvärken tillbaks. Så här sitter man nu med värk i ena armen som så sakteliga har spridit sig under dagen. Värken är väl inte så svår egentligen, som växtvärk om ni kommer ihåg den, det är väl mer mitt humör som påverkas.

i n t e   i   å r   i g e n !

surar mot sambon och katten, har hamnat i ett envist “den som inte vet hur det känns kan inte förstå” läge. För första gången sen ihopflyttandet saknar jag att bo själv, att kunna stänga in sig och fly.

Vad gör man då då? Jo, sätter på hög musik och kryper ner i badet. Jag är tjejen under de rosa bubblorna, alternativt hon med russinfingrar.

november

Skitmånaden som alltid sabbar livet. För mig är det här månaden då jag varje år påminns om att ja, just ja så jävligt är det med mörker. Månaden då det blir kallt och kroppen börjar värka. Allt ska hinnas med och pressas in i den här månaden, för sedan kommer ju december och lov.

I år har jag valt att lassa på med ännu mer. För om det är mer av allt så kanske allt känns mindre, proportionerligt sett. Så. Söka jobb, plugga helfart och halvfart, och en liten nätt flytt. Det toppar vi med födelsedag. Som den där jävla rosen på marsipantårtan. Idag är alltså sista dagen att vara så gammal som jag är just nu, imorgon är jag ett år äldre.

Och, tja, i morgon lär väl kännas som idag. Kroppen kommer fortfarande värka och trilskas. Jag kommer fortfarande snubbla på kartonger överallt och undra vart just den där saken försvunnit. För med vuxenpoängen kommer insikten om att föedelsedagar inte alls är magiska, utan alldeles, alldeles vanliga.

morran (eller the grunt) var inte alltid så populär hon heller.

När jag växte upp var jag ganska ofta arg. Speciellt under tonåren. Ständigt i krig med familjen, världen och mig själv. När jag började bli vuxen insåg jag att det där inte fungerar så bra, vill man umgås med andra människor än väldigt rädda människor så får man ta och slipa av kanterna lite. Det där humöret som blossar upp eldfängt har jag jobbat hårt på att kontrollera.

Numera när jag hamnar i konflikter med min kära respektive skriker jag inte längre, kastar inte saker eller kör verbala-under-bältet-grepp. Jag blir tyst. Det kokar i huvudet, men jag är tyst.

Det är ju inte lätt att lösa konflikter då heller.

Speciellt som ilska bara växer om man stänger den inne, den ligger liksom och surnar och blir härsken och mycket mer svårhanterlig. Små konflikter som borde kunna rätas ut snabbt får jobbiga proportioner.

Så. Nu försöker jag lära mig att explodera mer direkt igen. Bli mer uppfriskande förbannad direkt och inte låta småsaker växa till stora surdegar.

Det går ju skitbra, eller inte. Nu har jag skrämt livet ur min stackars pojkvän totalt.
Hur man än vrider och vänder på sig blir det fel på nåt sätt.

Tankar som surrat i huvudet efter diskussioner med en trasig individ jag träffade ett tag.

Han sade alla de rätta sakerna och hade järnkoll på allt.
I teorin vill säga.

När det kom till praktiken så fungerade det inte alls. Oavsett hur ärlig, rak och öppen han ville vara så var han det inte. Han betedde sig precis så som han, enligt vad han sagt, inte ville.

Då faller det ju ganska pladask och de där vackra och kloka orden betyder inte mycket. Dessutom måste det vara svårt att tycka om sig själv i det läget.

Det där är något jag själv jobbat på väldigt mycket och fortfarande jobbar med. Jag försöker påminna mig själv om vem jag vill vara och agera utifrån det. Om jag lyckas med det så trivs jag så enormt mycket bättre med det jag gör och åstadkommer. För den vi är och uppfattas av andra att vara är ju så mycket mer beroende av hur vi faktiskt beter oss än vad vi säger.

Trötta tankar en långsam påsksöndag…

På sätt och vis är påsken en riktig favorithelg. I min familj är den inte så traditionsbunden, nu när man passerat påskkärrings åldern, de blir glada om jag dyker upp överhuvudtaget. Vi äter mat, godis, grälar lite om huruvida det ens är någon idé att ställa fram påskkycklingarna eftersom de ändå ska bort, sen gnäller vi över att det är inget att se på tv och petar in Jesus Christ Superstar i DVD’n. (Filmen jag grundar nästan all min kunskap om Jesus på, eftersom jag inte ens är konfirmerad)

I år har jag dessutom lyckats komprimera denna aktivitet till 24 timmar, eftersom jag efter det ska tillbaks hem för att vara social med vänner, plugga och rulla på med mitt vanliga liv.

Liten liten oro gnager det dock i mig, eftersom det kommer bli mycket mat och mycket godis. Jag klarar precis att äta och dricka normalt just nu, men jag kommer inte klara att sitta och frossa i godis, efterrätter och annat utan att må ruskigt dåligt efteråt. Min familj minns dessutom min anorexia under tonåren och kommer givetvis tycka att allt som inte är glufsande är anorektiskt.

Nåja, jag ska försöka leka chokladsnobb och hävda att jag bara äter 70% choklad, så slipper jag alla påskägg. Dessutom får jag väl fokusera på salladerna och det nyttiga på påskbordet. Fan, när jag skriver det här känner jag hur matångesten kommer. Det blir nog mycket tid i legohörnan med snåttingarna, där är man tryggast.

Så det kan bli när man skriver. Hade tänkt snurra ihop något glatt påskinlägg, men fastnade i en annan sörja. Påskkortet får jag kläcka ur mig senare under dagen. (pun intended)

tänkte ta ett dopp i navelpillet igen (fastforward om du är uttråkad)

Jag har varit irriterad på mig själv ett par veckor nu. Jag mår bra, är egentligen ganska nöjd med det jag ser i spegeln och tänker att det kunde varit värre, jag är nog snyggare nu än för t ex fem år sedan.

Men, sen har det spökat igen, det där spöket som jag lärt mig leva med. Kläderna och vågen säger att det är ganska bra ställt med vikten nuförtiden. De flesta byxor och tröjor passar. Det som inte passar är spegelbilden, jag känner och tycker att jag ser tjockare ut nu än t ex i höstas när jag vägde mer. Helgalet hur hjärnan väljer att se fel som är obetydliga i det stora hela.

Min hantering av det hela fungerar, man knuffar bort spöket, tittar på fakta än en gång (väga och dra i byxlinningen) men likförbannat kommer det tillbaks, tankar i bakhuvudet som jag vet att jag inte ska lyssna på. Så jag äter, så många gånger om dagen som jag ska. Jag tar normala portioner trots att det varenda gång jag ska äta skriker i huvudet. Elaka tankar när jag passerar en spegel skjuter jag bort, vet att det inte är den rösten jag ska lyssna på.

Trots att jag med åren blivit bra på att skjuta bort fel tänk och idéer är de sjukt tröttsamma. Jag har så lätt för att vara generös och snäll mot andra, varför måste jag vara så hård mot mig själv?

Jag har ingen enkel förklaring till varför det här har börjat snurra igen just nu.
Livet rullar på och allt är lugnt och fint.

Kanske är det just det. Lite för lugnt, mitt i drama och förändring får inte skallen tid över.

Sitter trött och mätt i soffan, med katten i knäet. Man tänker bra ihop med en spinnande katt.

Tänker på drömmar. Folk frågar ibland om jag har drömmar, något speciellt jag drömmer om och längtar efter. Det är svårt att förklara och berätta. Varje gång jag försöker rama in en dröm känns det som om den kryper ihop och försvinner. Mina drömmar kan man inte fånga och skriva ner utan de får man snegla lite på i ögonvrån så där så att de inte förstår att de uppmärksammats. De är undanglidande och vaga.

Det är väl inte så konstigt att man blivit lite skadad och märkt av livet. Jag fattar att det här är en skyddsmekanism jag skaffat mig. Det känns som om varenda gång jag trott att “Wow, this is it! Nu har jag funnit det! ” Då, har det skitit sig och ramlat ihop som ett korthus byggt av en treåring.

Det som är lite irriterande att inte ens när jag är själv, nu när jag sitter och skriver kan jag fånga dem. Jag vet att de egentligen är ganska enkla, vara frisk, lycklig och nöjd med livet. Det är när jag ska försöka fånga det där mer substantiella som det blir svårt. Jag börjar med något som jag vill ha och i nästa sekund tänker jag att “jamen det är inte så noga den går nog att rucka på den med” Inte ens inför mig själv vågar jag kläcka ur mig vad jag vill ha.

De senaste åren har det handlat om så mycket mer enkla saker. Klara ekonomin, hitta någonstans att bo, bli klar med utbildningen etc etc När det är ordnat och livet fungerar riktigt bra så inser man att det är dags att höja blicken ur vardagstragglet och komma igång med visionerna igen.

Dagens hemläxa: fånga drömmarna igen

Jag är jätteblyg. Klarar inte av beröm eller allmänt fokus på min person. Födelsedagar har jag alltid avskytt för då vill folk sjunga och skämma bort en. Jag är inte bra på det där, försöker snabbt komma på något sätt att förflytta fokus bort från mig. Ett sätt är inte fira alls (30) eller att ställa till med jättekalas (25) då man lätt försvann i mängden.

Om jag får beröm för mitt hår eller klädsel tänker jag jämt usch, nej inte den här gamla trasan. Men säger det inte. Vägrar ge efter för min blyghet och vägrar låta den kontrollera mitt liv. Oftast kläcker jag glatt ur mig något om att frisören är verkligen duktig eller vilket fynd byxorna var.

Ont ska med ont fördrivas. Jag vill inte ge efter för den där rodnande delen av mig och därför gör jag en massa saker för att visa att det är jag som bestämmer.

Det är därför jag bloggar om mitt liv på nätet. Ibland till och med träffar människor som jag lärt känna just via bloggen.

Det går också vildsinta rykten om att jag nyttjar dejtingsajter på nätet och träffar okända människor.

Jag ska jobba inom ett yrke där man ständigt granskas och kritiseras och får äta upp ordentligt när det går fel.

Så, jag är jätteblyg, men mer envis än blyg. Dessutom, för varje otäck situation man utsatt sig för och klarat av växer självkänslan och man vågar ge sig i kast med nästa.

För några veckor sedan drabbades jag av en riktig nervositetsattack. Blev tomatröd, skakig i händerna och knäna. Det var så länge sedan så jag hade nästan glömt bort hur det kändes. Med lite självdistans konstaterade jag att, ja det var ju dumt, men det går ju över så det är väl bara att köra på ändå.
Mot slutet av min presentation var det helt borta, en påminnelse om forna tider bara.

Försöker förklara för andra som tycker att jag är så modig jämt att jag hade att välja mellan att vara rädd för allt eller inget. Jag valde att inte vara rädd för något, då verkar man säkert modig utåt.

Har funderat på det där med självkänsla och självförtroende. Självkänsla för mig är det jag bygger mitt ego på. Att jag faktiskt tycker att jag är riktigt bra, har en massa positiva egenskaper och åstadkommer en hel del bra saker. Självkänslan är byggd på vad jag tycker om mig och säkerligen en hel del på att jag känner mig trygg med familj och vänner.

Självförtroendet däremot, det wobblar hit och dit. Jag kan känna mig som en stjärna ena sekunden för att i ett annat sammanhang känna mig liten och bortkommen. Men de där svängningarna är ändå bara temporära och skakar inte mig i grunden utan är mer bara krusningar på ytan. Oftast rycker jag bara på axlarna åt dem och vet att det ger med sig och blir bättre.

Skakar däremot min självkänsla till nojar jag rejält. Det hände häromdagen när jag fick för mig att undergången var nära och att jag var på väg in ett ekonomiskt svart hål. Så här efteråt inser jag att det fick orimliga proportioner. Men tydligen är min förmåga att kunna vara självständig starkt knutet till min självkänsla.

När jag nojar över dejter och andra gör jag det med distans, garvar så smått åt mitt larv när jag leker drama queen. Blir jag nobbad kanske det ruckar självförtroendet en stund. Men det rubbar inte mig. Det påverkar inte hur jag ser på mig själv, jag vet att det är en övergående mindre törn som jag kan hantera.

Trevlig insikt. Det innebär att jag känner mig modigare än på väldigt länge. För några år sedan byggde jag min självkänsla mycket mer på vad andra människor tyckte om mig och levde livet svajigare och osäkrare.

Efter något dygns nojande över pengar har jag nu lagt upp ett gäng planer, A – Ö numrerade. Jag har ju faktiskt klarat mig ur värre situationer än detta och kommer fixa det här med.

Balansen är tillbaka.