dot .

Nu är det så här att den här tjejen flyttat!

Alla bloggar på en plats.
Alla tankar, känslor och funderingar på en plats.

http://www.dotts.se/blog/

försöker som sagt var komma ihåg vad som är viktigt här

fokusera på allt det

ett semesterminne kan definitivt hjälpa till

för jag vill ju att det ska vara vi

Tja, vad är det som händer? Det har jag nu också ägnat snart en vecka åt att fundera ut.

Jag tror att jag kan beskriva det så här.

Kommer ni ihåg er skoltid? Kanske var du en av de där tjejerna med en ständig bästis, men även om du var det tror jag att du vet hur det känns när bästisskapet försvann. Det gissar jag eftersom jag var en ständig sådan där ifyllnadsbästis. Jag ska inte sönderanalysera mobbing, utfrysning mm. Jag vill bara påminna om den känslan. Hur det känns när man utan förvarning inser att alla på ett givet kommande ger sig på en, fryser ut en eller liknande.

Den är inte så bra den känslan.

Jag gick de första åren hem och var ledsen och arg och frågade min mor varför. Hon lagade och reparerade så gott hon kunde. Fyllde på med hur bra jag var, vacker och duktig. Deras beteende säger ingenting om mig utan är bara en reflektion av deras dumhet, osäkerhet eller illvilja.

Sen blev man vuxen och upptäckte att vissa människor fortfarande beter sig likadant. Jag har haft många jobb och fungerat mer än väl bra socialt där. På alla utom ett. Dag ett visste jag redan att det gått fel. Nu i efterhand förstår jag att jag var dömd när jag kom in som kvinnlig anställd nummer 7. Det ojämna antalet gick tydligen inte att hantera. För vad annars hade jag kunnat hunnit göra innan lunch min första arbetsdag? Men då när jag arbetade där ägnade jag alldeles för mycket tid åt att funder över vad jag gjort och vad som egentligen var fel på mig. Det pågick 8-9 månader fram tills jag mycket lycklig tackade ja till ett jobberbjudande för att få komma ifrån situationen.

Sakta började jag läka ihop och inse att folk faktiskt tycker om mig, inte alla men en del.

Sen hände La Famiglia. Man får familjen på köpet med kärleken. Och det är väl som det alltid är. Några gillar man jättemycket och andra inte fullt så mycket. Men det spelar ju inte så stor roll, för när alla försöker göra sitt bästa av situationen fungerar det väl. Precis som man beter sig på ett jobb. Man älskar inte alla, men man hejar, pratar över kaffet och är artig.

Men tydligen inte i La Famiglia. Jag tyckte att det var lite tyst runt mig i julas men fäste ingen större vikt vid det. Det behöver ju inte vara omedelbar kärlek bland alla. Dessutom tänkte jag att det kan ju få ta lite tid, förhoppningsvis ska vi träffas många gånger och då kommer vi lära känna varandra och så småningom hitta gemensamma beröringspunkter.

Men jag hade fel. Jag förtjänar tydligen inte tid. Jag förtjänar tydligen inte artighet och respekt. Utan jag fick en fullfront attack inför min respektive, föräldrar och barnen. Jag hade kanske kunnat ta strid. Men för mig är det fortfarande viktigt att i möjligaste mån bete mig så som jag tycker att man ska. Jag svalde bet ihop. Försökte ruska av mig skit som slängdes på mig. Efter två kvällar fick det dock vara nog. Vill de ha en slaskhög får de leta någon annanstans.

Jag har haft panikångestattacker sedan dess. Det är otäckt otäckt att befinna sig mitt i en grupp och inse att alla tycker att det är ok att ge sig på en.

Jag har också varit arg och skrikit. Människor som behandlar andra på det sättet förtjänar inte mig.

Men det är ju så komplext. Jag älskar ju min M. Jag är ju dessutom lika förbannad å hans vägnar. Hur kan man göra så mot sin son/bror/svåger? Hur ondsint är inte det? Även om jag just nu älskar mina syskons respektive så är ju det beroende av att vi träffats under en lång tid och låtit det ta tid att lära känna varandra. För jag älskar mina syskon och deras lycka är viktig för mig.

Just nu står M och jag på en väldigt sårbar plats.

Hur gör man?

Jag känner mig mentalt nedsmulad till småbitar och behöver lagas, pysslas om och daltas med. Bilden av mig som något monster man har rätt att behandla hur som helst är svår att sudda ut. Vanligtvis ligger självkänslan runt hjärtat som ett vadderande skydd. Nu är det väldigt naket och sårbart.

Finns det en handbok i att laga ett trasigt ego? Ett diy-kit kanske?
Eller måste man stänga boken och börja om på en ny.

‘Om det du har funnit utgörs av ren materia kommer det aldrig att fördärvas. Och du kommer en dag att kunna återvända. Om det däremot var blott ett ögonblick av ljus, som en stjärna som exploderar, kommer du inte finna någonting när du återvänder. Men du har ändå upplevt en ljusexplosion. Och den ensam har gjort det värt alltsammans.’

ur Alkemisten – Paulo Coelho

jag citerar dixie chicks

vet inte om jag ska skratta eller gråta

har hamnat i en galet absurd situation

om jag fick hantera den som jag ville skulle jag bara skratta, räcka fingret och bajsa i deras skor som svar

men jag misstänker att det inte är ok

okunniga och okänsliga människor har genom sin brist på empati rubbat något jag trott mycket på

men en förnuftig, hård och kall röst i mitt inre säger också att om det var så bräckligt var det kanske inte så mycket att tro på

sen drack man mer whiskey

och grät lite till

det pratas mycket och tårarna rinner

mitt hjärta försvinner, smulas ihop och trasas sönder

jag är så uppenbart inte det du sökte och det gör så ont att förstå och ont att grusa allt som man trott och hoppats och jag vet inte hur det här hjärtat någonsin ska kunna bli bra igen

vi anlände

sen började jag grina, vi åkte hem

nu dricker jag whiskey…

life’s a bitch

Jag är jättebra på flersteg. Inte någon ny idrottsgren utan att tänka i många fler steg.

Min hjärna har som olika strukturerade spår hela tiden, där jag sorterat och analyserat upp eventuellt kommande händelser och kan se dem framför mig. Det är jättebra i många fall. Man kategoriseras som intelligent (vilket inte alls är samma sak), logisk och strukturerad. Bra resultat i skolan, bra resultat på prov och man är bra på att jobba. Kan hålla i många trådar samtidigt och förutse saker som komma skall.

Det finns dock några små baksidor. Den delen av hjärnan vilar i princip aldrig. Den kan enbart dövas med alkohol och liknande. Det har egentligen aldrig varit ett problem, jag har lärt mig att hantera livet utan att behöva stänga av skallen.

Men det leder till en del frustrationer och oro.

Vi börjar med oron. Ett uteblivet svar på ett sms. Snabbt spinner minn hjärna upp en intrikat väv med förklaringar och händelser som kanha lett till det uteblivna svaret. Samt hur jag ska hantera dessa olika händelser. Som en processor som går i taket sätter den full fart.

Frustrationer när omvärlden inte hänger med. När jag snabbt sorterat upp alternativ och händelser, gått igenom allt så ligger de flesta fortfarande på steg ett i min tankeväv. Tålamord är jag dålig på, men jag måste verkligen lära mig att vänta in människor. Bara för att min skalle springer snabbt ibland så krävs det inte att alla andra håller mitt tempo. Socialt sett kan det bli väldigt frustrerande.

Vad händå då med det borttappade sms’et? Det var tråd ett som gällde den korta och enkla. Det hade helt enkelt glömts bort. De andra mer invecklade, dramatiska och jobbiga var det som tur var inte.

– - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

Du Kanske Var På Holmön – Säkert!

Din mamma kanske hörde av sig
Kanske en släkting som är sjuk, vem vet
Eller din telefon gick sönder
Du kanske tappade den i havet
Den kanske gled i vattnet
Kanske var på Holmö i helgen
Kanske glömde den i stugan
Spillde rödvin på displayen

Jag vet din kompis Karl
En sån klantig person
Han har hamn’ i problem
Fick hämta ut han på polisstation’
Kanske var du i en olycka
Borde jag redan köpa blommor tro
Undrar om du gillar garbera
Undrar om du hamnar i rullstol

Eller träffade du en tjej
När du var på biblioteket
Nån som är mycket bättre än mig
En sån som inte luktar nånting
Och tänkte du precis det
När ni gick sakta genom stan
Kanske gick ni och åt kinamat
Eller hade du dålig täckning
Just den dan

Bara så att ni vet. I detta nu sitter jag på ett plan och flyger söderut (edit timestamp i wordpress är en fiffig grej). Bikinin är packad, kroppen brun-utan-solad och tummarna hålls för att vi inte hamnar på hotellet från helvetet.

Resebolaget informerade oss vänligt men bestämt om att “ospecificerat innebär låg standard med risk för en eller flera flyttar under veckan”. Vi förväntar oss inkvartering i ett skjul bredvid några andra stackars satar som också tagit ospecificerat. Dessutom kommer vi säkert tvingas byta skjul med varandra under veckans gång.

Det här kommer vara mitt väder under veckan och jag tänker bara lata mig, låta solen värma bort den frusna nordiska känslan och försöka bli en snällare och mer avslappnad människa. Återkommer om en vecka!

det var tydligen inte bara jag som kände mig okunnig i morse

- Ja, hur har du det med förhållanden nu då?

Därefter följde en lång utläggning om en partner. Hur de levde och hur de träffades. De hade inga upgjorda eller regelbundna tider utan var fria och träffades när de ville. Sen kom det information om fler partners.

Jag satt med stora öron och fortsatte lyssna, enligt min slutledningsförmåga (ganska skarp om jag får säga det själv) så bestod sällskapet av polyamorösa människor. Intresserat hörde jag resonemant om förtroenden, regler och inte regler och antalet kärlekar. Insåg att jag är hopplöst otrendig och traditionell.

Som bisexuell varelse, med flera öppna förhållanden bakom mig har jag ju sett mig som ganska fritänkande. Men insåg snabbt att det är jag inte. Parnormen sitter hårt i min skalle.

Det låter så härligt och fritt att älska utan krav, att vara så stark att man inte behöver kvitto på sin kärlek. Men i praktiken kan jag inte se det som möjligt. Att älska någon och vilja vara med någon är en sådan total upplevelse att den skulle jag inte vilja dela med någon annan. För mig är sex med någon jag älskar mer än bara det sexuella, det är närhet, förtroende och bekräftelse. En partner som är ens älskare/älskarinne, nrämsta förtrogna, familj och bästa vän är ju helt fantastiskt. Men bara vid blotta tanken på att dela det så skyggar något i mig.

Men visst är det häftigt att det finns de som klarar det och verkar trivas med det. Starka människor.

Så här har vi väl alla det. Man försöker hela tiden.

Man vill vara en bra kompis, försöker komma ihåg att ringa, maila, smsa. Men räcker inte riktigt till. Hör inte av sig tillräckligt ofta.

Familjen försöker man också träffa. Vara en duktig dotter, omtänksamt barnbarn, stöttande syster och en fabolous faster. Lyckas nästan, ibland.

Sen försöker man hålla sig frisk och pigg. Med intoleranser och allergier mot det allra jävla mesta är det fan ingen lek. När man inte lyckas så försöker man ändå. Det kanske är psykosomatiskt (som läkaren sa för tio år sedan när magen strejkade totalt, eller så är du bara för tjock).

Älskarinna, intressant flickvän, duktig student och bra på jobbet.

Är det så jäkla konstigt att jag tappar humöret och det rinner över ibland. Kanske orättvist, men kan inte omgivningen försöka lite också så att det inte känns som om jag ensam drar och sliter i allt?

Sade jag att jag känner mig tjock också? eller så är det psykosomatiskt det med.

Eftersom jag har lärarlång semester är jag van vid att det inte händer så mycket. Rantar mest runt och väntar på att någon ska ha tid att leka med mig.

Men nu fick jag det ju riktigt stressigt den här veckan. Det ska packas och planeras inför spontansemestern. Dessutom så ska det också börja packas och planeras inför den ganska så spontana flytten senare i månaden.

Jag yr runt lite, småsvettig och stressad över allt som ska göras och hinnas med. Bestämmer mig för att skriva en lista för att inte glömma något.

Den blev inte så lång.

Jahapp.

Fika någon?

Den där babyboomen som pågår just nu har smugit sig in i även mitt liv. Jag är ju inte det minsta gravid, och med tanke på hur labil jag är bör det nog vänta ett bra tag. Men nu är det ju så att jag ska bli moster. Min alldeles egna lilla lillasyster, det är helt otroligt.

Sen så har ett av mina fantastiska ex också lyckats föröka sig.

Det är otroligt roligt, och så rycker det nog lite i livmodern på mig också. Men, man ska väl skaffa den där stabila relationen, jobb och examen först :)

fick se bilder på mig själv igår
från slutet på förra sommaren

jag var smal, riktigt smal

en sommar med magproblem hade fixat det

skitsnyggt var det

‘nyper i kärringvalkarna’

fan 2 dagar till bikiniväder, bäst att maskera ordentligt med brun utan sol :(

en liiiten skillnad…

tv8 har ett konstigt program, som jag bara tittar på för att alla andra kanaler har gått in i sommarkoma.

De djupintervjuar regissörer och filmfotografer till mindre lyckade mästerverk. Det var märkligt att höra regissören till Ensamhemma prata om sitt mästerverk som om han vore bergman himself. Just nu rullar intervjun till fotografen av speed.
Det är väl ändå på tiden att inte bara finfilmarna får stå i rampljuset :)

Det är inte bara bra. Det är så jäkla tokbra att jag knappt fattar. Jag ska återvända till favoritresemålet (this far).

Landet där man dricker mintte. Känner doften av jasminblommor. Pratar franska och har fantastisk mat. Där det finns vita sandstränder med blått hav. Spännande utflyktsmål med atlasbergen, heta öknar och drösvis med intressanta historiska lämningar.

la tunisie

var finns nu den där sabla parlören?

När paranoior och aggressivitet lagt sig, efter psykofarmakan som inte är psykofarmaka experimentet, ja då är det gott.

Sen bokade vi en resa.

Nu känns det riktigt bra. Sol och bad utlovat, väskan ska packas och bekymmer begravas i ett töcken av nya upplevelser. Funkar alltid.

jag vill resa bort

jag mår alltid bra i rörelse, eller med tankarna förlorade i kommande rörelse

det är när det står stilla det inte fungerar längre

(funderar så smått på om jag informerat min sambo om detta, vet han vad livet har framför sig om han menar allvar med att det ska vara vi?)

men just nu är jag här, det är en punkt här som jag faktiskt måste hålla mig nära. Åren har lärt mig att jag ibland måste gräva där jag står och inte hasta iväg. Tids nog får jag min förflyttning.